Varför vill vi läsa om verkliga människor snarare än påhittade? Är autofiktionen ett uttryck för vår tids narcissism? Är fantasin död?
Med stor regelbundenhet kommer den åter, debatten om autofiktionen - och missnöjet med den tycks konstant.
Litteraturen liknar en reality, det är ”tidsandan”, berättelserna töms på resonans och vänder sig mot sig själva, och deras tidigare djup ersätts med spegelblank yta.
Ungefär så brukar det låta. Samtidigt fortsätter böckerna att komma. Autofiktionen som form är helt integrerad i det samtida skönlitterära skrivandet och placerar sig i dialog med det som kommit innan, intar sin plats i ett idéhistoriskt landskap.
Johan Espersson, född 1993, har som alla skrivande i sin generation ”genomlevt autofiktionen”. Frågan är redan utmattad: en utmärkt ingång för att ställa den igen, men i ett nytt ljus. Resultatet är en personlig, idérik essä som tvinnar en annorlunda historieskrivning med tematiska undersökningar av autofiktionens olika "centrum", som ensamhet, namn, yta och verklighet, alltid med texterna i centrum. Espersson diskuterar verk av bland andra Johannes Anyuru, Tua Forsström, Birgitta Stenberg, Lars Norén, Annie Ernaux, Kerstin Thorvall, Stig Larsson, Karl Ove Knausgård, Erik Lindman Mata, Yahya Hassan, Asta Olivia Nordenhof och Wera von Essen, men också samtida fotokonst, internet och den digitala erans villkor för skapande.
Född och uppvuxen i Babylontar litteraturen på ömsint allvar och undersöker hur frågor om språk, form och representation alltid har djupa etiska och existentiella bottnar.
Johan Espersson romandebuterade med Kungsbacka ultras 2020. Två år senare kom den kritikerhyllade novellsamlingen Djuriska. Han är uppvuxen i Kungsbacka och utbildad vid Biskops-Arnös författarskola.