I romanen Artroseremiten får vi möta en ung kvinna som alltför tidigt i livet drabbas av artros. Hon blir orörlig men vägrar anpassat boende och hemtjänst. Hon flyttar till sin döde pappas lilla fiskestuga i Dalaskogen nära Siljan och byn Gesunda.
Där möter hon en äldre man med ortodox tro. Han vägleder henne i den Ortodoxa kyrkans bönetradition och särskilt dess smycke, Jesusbönen. Detta sker under många år och han lär henne hur man bygger sitt hjärtas Inre hus.
Hon strävar, haltar, ramlar omkull både fysiskt och andligt, men reser sig igen. I den lilla stugan fylls hennes dag av att elda, hämta ved och vatten under ständig bön. Samtidigt undervisas hon i kyrkans urgamla tro och bönemetod.
Hennes kropp avtar och värker, men i anden blir hon starkare och starkare. Hon får lära sig att se sin sjukdom som en gåva av Gud. Siluan av Athos ord gör henne först kränkt och undrande, men hon lär sig att be ständigt efter flera år. Inser också kroppens och vardagens betydelse för ett fördjupat böneliv.
Romanen handlar om folkfromhet, inte folktomhet.
Guds ljus lyser i mörkret och mörkret har inte fått makt över det!